Tjolahopp vad det går…

När livet rusar på i 190… ja då är det kanske inte så konstigt att kroppen och knoppen skriker, ropar och alarmerar om att dra i bromsen. Men det är just det där momentet, momentet att dra i bromsen som inte funkar helt hundra hos mig. Det är då man, förlåt JAG, måste tagga ner och lyssna på signalerna. Jag har varit där förut och borde lärt mig, men just den där erfarenhetscellen har nog gått och gömt sig… så när jag nu drabbades av en liten bacill som inte borde ge så mycket besvär gjorde att jag nu legat platt ner utan någon ork kvar, det är då jag ska fatta allvaret!! Men att dra i den där bromsen är inte alltid helt lätt eftersom vissa saker inte går att påverka. Och vissa saker är ju så roliga och en härlig boost i livet. Dom vill jag ju inte välja bort. Det är ju dom som ger mig positiv energi. Och att försöka välja bort sånt som jag inte kan påverka är inte heller helt enkelt… Det är väl där jag måste hitta mina vägar och mitt sätt att hantera det. Jo då… jag vet så väl…

Våren har varit tuff på många sätt. Jobbat 100%, pluggat på högskolan 25%, oroligheter och extremt tung och hög arbetsbelastning på jobbet, ny jobbintervju, ångest över framtida val, studerandeansvarig under 6 veckor (superkul och lärorikt), torpdrömmar… och tyvärr kvarstående jobbiga tankar efter mammas bortgång… OCH på det så kommer allt det vardagliga. Att vara mamma, både nära och på distans, att försöka vara en go och kärleksfull sambo, att försöka upprätthålla kontakter med vänner… Det är här, mitt bland allt i livet, som det liksom kraschar och det som gör att jag mår bra och ger mig det där lilla extra… Det får stå tillbaka och jag vet att det är fel, men jag måste fokusera framåt och bocka av min lista. Snart ser jag ändå ett ljus. Bara alla nära och kära får vara friska och att jag snart blir klar med skolan. Då kommer det att lätta, det kan jag lova ;).

Trots hastigheten av 190… så har sambon och jag försökt få till stunder av fridfullhet, ett stilla lugn.

Under påsken besökte vi Hälleskogsbrännan vid ett par tillfällen. Vandrade i kyligt vårväder med kamera och kaffetermos. Att det blåste iskalla vindar var en petitess. Känslan av att bara vara just där och då var oslagbart. Hälleskogsbrännan är ett spännande naturreservat att besöka och visst lever skogen igen efter den fruktansvärda branden. Fåglarna har anlänt, fjärilarna seglade tyst fram mellan grässtråna, spår efter vilda djur (och f.d. djur) sågs längs stigarna och tussilagon stod i blom.

Visst är naturen fantastisk. Hur eländigt det än varit så kommer det tillbaka. Reser sig upp ur askan och visar på sin livskraft. 🙂

Nämnde jag torpdrömmar… Ja, jag gjorde nog det 😉 OCH nu tänker säkert många… varför skaffa sig mer jobb än det som redan finns??? Ni måste vara knasiga… Och ja det kanske vi är fast Nej! det är vi inte. Vi har tänkt under en längre tid och vi har önskat oss en plats dit vi kan åka och bara vara och ladda våra batterier. En plats med närhet till naturen där vi kan ströva med våra kameror och njuta av livet. Det är det som ger den där boosten som vi alla behöver, fast på olika sätt. 

Min samtalskontakt, en fantastisk människa jag beundrar och fascineras av… Hon sa till mig vid ett tillfälle, ”- Susanne, du borde skaffa dig ett torp, ett sommarhus dit du kan åka och bara vara. Det skulle göra dig gott.” Till saken hör då att innan hon sa det här så hade vi absolut inte pratat om vad vi länge gått och drömt om. HUR kunde hon veta vad som är rätt för mig?? Jo, hon är speciell. Och då menar jag speciell på många sätt…

Så under en tid har vi hållit utkik efter lämpligt sommarhus/torp. Vi har åkt på alla de konstigaste skogsvägar runt ikring. Vi hade vissa mål, vissa krav och en del önskningar. Och det där med att man känner när det är rätt. Ja det är ju på riktigt.

Om ni kommer ihåg från ett tidigare inlägg så var vi och kikade på ett litet torp i Hällefors. Ett litet sagohus mitt i skogen. Vi åkte dit igen, tillsammans med mäklaren. Vi var dock lite tidiga så vi kom tidigare och gick i den nyfallna snön som kommit dagarna innan. Dock kände vi ganska tidigt att det var nåt skumt. Spåren i snön, både bilspår och fotspår, var färska och när vi väl kom fram så hade torpet drabbats av inbrott. Hur sen den mäklaren agerade gjorde att vi nog båda tappade hakan så väl i bilen på vägen hem satt vi helt tysta och visste nog inte alls vad vi skulle känna… Det är just där och då som jag kände att tecknen, känslan och hela situationen skrek åt oss att NEJ! det här är inte något för er. Så det blev inget av det torpet men det sörjer vi inte alls.

Efter ett par andra torpbesök så fann vi till slut vår plats. Vårt fina lilla sommarhus, vårt fina lilla röda torp. Och att det var menat för oss… det bara vet jag.

Dagen började tidigt med avresa från hemmet i kyla och snöfall. Under resan som tar ca 1½ timme ändrades förhållandena från snö och frostbeklädda träd till sol, till regn och till fågelkvitter, blå himmel och strålande sol. Det är just då den där känslan trillar över en, att det är rätt.

Och här står det. Vårt lilla hus. Bilden är från mäklaren och säkert från föregående vår 😉

och som jag ser fram emot att vara just där i skirande grönska nu i vår. För torpet är i vår ägo 🙂 🙂 men först ska vi…

Ja, det ni… det tänker jag berätta om en annan gång 😉 för nu ska jag rusa vidare…

TORSDAGSTEMA – I LIKE