1 och 2… stånk och stön…

46

Nej, det blir inte alltid som man tänkt sig… 

Det brukar ju gå över… 😉 

Men nopp, det gjorde det inte den här gången.

Jag har under vinter/vår 2016 varit flitig användare av matvågen och bokfört mina födointag vilket resulterat i – 6 kg på vågen 🙂 :).

Det började den där söndagskvällen i februari när jag kände mig totalt less på den där pluffsiga degklumpen som vareviga dag prompt trängde sig ut över byxlinningen… det var då som jag bestämde mig. Dessutom hade jag insett att det är magert med vass på Cypern så ”väck-med-häck” var ett måste 😉

Och eftersom jag ibland kan ta lite småhetsiga beslut så sa det bara svisch och plötsligt satt Aftonbladets Viktklubbs App på mobilen och jag var medlem. Sambon som behövde några dagars betänketid, eftersom han inte tar dom här hetsiga besluten… gick med han också, efter några dagar. Tillsammans har vi vägt och mätt allt vi lagt på tallriken med mycket goda och positiva resultat. 

Nu är det inte bara intagen som betyder något utan utgifterna är ju en stor del i det hela. Det var här som något hände… Kroppen samarbetade inte riktigt med min hjärna, min vilja.

Så nu är jag på en helt annan nivå än innan jag ens började träna. Nu är det begränsat med rörelse och instruktioner vad jag ska och får göra, får jag hjälp med av min fysioterapeut Oskar. 

62,1

Jag är även ordinerad lite medicinsk behandling och ev när det värsta lagt sig kan det bli aktuellt med sprutor också men det är nog ett tag kvar tills dess.

Envis som jag är så fortsatte jag att jobba och ösa på i 190… Tills jag en dag knappt kunde göra något alls… Alla moment smärtade. Alla kroppspositioner gjorde ont och sömnbristen gjorde sig påmind. Det var då jag började undra vad 17 jag håller på med…

Här tar man starka mediciner för att bli bättre, få hjälp och sen öser man på som vanligt. Det kändes rätt knäppt faktiskt. Så jag tog beslutet att sjukskriva mig vilket jag idag är mycket tacksam över. Nu, efter läkarbesök är jag sjukskriven flera veckor, både helt och halvt och prover är tagna och smärtlindringen är påökt. Idag väntar även ett nytt besök hos Oskar, så i eftermiddag får jag se om jag får några fler övningar att jobba med… Fast idag är en skitdag. Att jag vill ha ett rent och fint hem till midsommar får jag idag äta upp…

63,1

Nu vet jag att det här eländet kommer att ta tid. Jag har nämligen varit med förr… För 6 år sedan hade jag likadant men då mest fokuserat på ena sidan. Nu är båda sidorna nästan lika mycket angripna. Läkaren gav mig 1-1½ år… inte som kvarstående levnadstid då, utan läkningen kommer att ta så lång tid…  så det är ju bara att ställa sig in på det redan nu. Men det ska ju succesivt bli bättre så klart och självklart får man göra det bästa av situationen.

Så jag har skapat min träningsmojäng a’la Oskar (hans skapelse) och där tränar jag 3 gånger om dagen och jag har laddat ner och börjat lyssna på poddar och jag funderar över livet och min yrkesframtid.

61,1

Båda läkarna jag träffat har gett mig rådet att jobba på en arbetsplats där jag inte behöver gå och stå hela dagarna. Så… jaha… vad ska man då hitta på?? Att sitta still är inte heller någon jättebra idé… Dels ”fastnar” jag (i höfterna), dels blir jag rastlös. Jag ska verkligen ta min sommar att fundera på vad som är mest optimalt.

Poddar ja 🙂

Nu brukar jag lyssna av och till på olika dokumentärprogram på Sveriges Radio men det här med poddar har jag bara hört andra prata om och själv har jag varit lite bortkommen… tills i helgen när jag dejtade några fina barndomskamrater. En av dom tipsade då om poddar och hur det funkar så nu sitter det en app även på min mobil och jag har redan hunnit med att skapa en lista och lyssnat på flertalet bra program. 

Så nu vill jag verkligen ge ett tips till er andra som vill lyssna. Skaffa appen och sök intressanta poddar. 

Jag som jobbar en del med mig själv, min självbild och mitt självförtroende, har hittat en superpodd som jag varmt kan rekommendera…

Den heter – På ett annat plan, med Kjell Enhager och Mia Öhrn. Det är samtal och vägledning inom olika ämnen varvat med olika övningar. Är ni nyfikna så kolla in den här podden 🙂

60,1

Just nu står jag inför olika vägval och då är den här typen av poddar helt super. Sen ska jag leta efter någon riktigt riktigt rolig podd där jag får uppleva många ögonblick av skratt. För ett gott skratt förlänger livet och leva länge… det vill jag göra.

Ha nu alla goa vänner och ev ovänner en underbar Midsommar. Vi styr bilen mot vårt älskade lilla torp, vårt sommarhus, vår plats på jorden!

Puss och Hej, från lilla mig ❤

TORSDAGSTEMA – I LIKE

Annonser

Sjuksköterskebrist…

58,1

eller som jag läste på någon sida… 

Det är inte brist på sjuksköterskor, det är brist på bra arbetsgivare!

Vi har utbildats och valt att arbeta som sjuksköterskor av en anledning,

för att vi vill och känner för detta oerhört värdefulla yrke. För att vi trivs och är stolta över det vi gör. Men vi har inte valt att alltid få stå tillbaka lönemässigt. Så många gånger man har känt att just vårdyrken, där vi tar hand om människor, liv och död, sorg och glädje… Det är inte, eller… det känns inte, tillräckligt betydelsefullt när lönekuvertet kommer. Nu är inte lönen allt, det vill jag vara tydlig med att säga. Men vi vill känna oss värdefulla för det vi gör och lönen är en del av det.

Nej, nu är det slut med den där ”kall-andan a’la Nightingale”. Det är inte ett kall att vara sjuksköterska, det är något vi valt precis som alla andra yrken.

Hur ska jag kunna motivera våra unga till att utbilda sig till att arbeta inom vården??  Hur ska jag kunna locka våra unga till att söka till just min arbetsplats?? Min arbetsplats jag väljer att lämna…

Jag bara undrar…

57,1

Jag har arbetat inom vården sedan februari 1985. Jag har jobbat som sjuksköterska sedan juni 1990. Jag är stolt över mitt yrke, mina fantastiska kollegor och arbetskamrater. Jag är stolt över de tacksamma orden, den tacksamma blicken när jag funnits vid någons sida, patient, anhörig, kollega…

Men jag är inte stolt över min arbetsmiljö, över den rådande tillvaron vi har.

Jag mår fruktansvärt dåligt över att vareviga dag med tunga steg lämna kollegan/kollegorna som ska ta över det jag inte hunnit med att göra. Jag mår fruktansvärt dåligt av att gå hem och känna en tung otillfredsställelse, otillräcklighet, sorgesenhet, frustration…

att jag inte hunnit med att göra ett bra jobb…

att jag inte tog mig den där extra minuten för att lyssna på den smärtfyllda, ångestfulla patienten som sökte en hand till tröst…

Jag mår dåligt av den inre känslan jag dagligen har inombords… Känslan när jag för dagen går hem, efter ännu fler övertidstimmar och just då…känner en stor lättnad. Lättnad över att slippa vara kvar… i den kaotiska tillvaron vi så många har…

59,1

Så många gånger vi försöker slå knut på oss själva för att hinna med…

Så många gånger vi tar en fika på språng eller framför datorn under tiden vi försöker hinna med att dokumentera… En fika som vi nog ändå, allt för ofta får hoppa över.

Och när hade jag lunchrast senast?? Kan inte komma ihåg. Det blir en halvljummen uppvärmd matlåda framför datorn för att under tiden jag äter så kanske jag kan hinna med att ringa ett samtal eller återigen försöka dokumentera det vi ändå är skyldiga att göra, men som många gånger blir bristfällig… för tiden räcker inte till.

Nej, jag kan absolut inte vara med och garantera någon säker vård för mina patienter som det ser ut nu. Och Ja, jag förstår den frustrerande anhörig jag många gånger får stå framför och ta emot väldigt otrevliga ord ifrån… Men jag är inte värd detta. 

Vi gör verkligen allt vi kan. Vi vänder oss själva ut och in och våra övertidstimmar ökas på i rasande takt, TROTS att den högst ansvariga chefen tydligt upplyser om att övertidstimmar… DET finns inte, det godkänns inte… MEN vem ska göra jobbet?

55,1

Läser dagligen i våra tidningar om bristen på personal i vården och NEJ, jag är inte förvånad. Brist på sjuksköterskor har vi inte, men för att skydda sig själv så söker man annat jobb, utan ansvar över liv och död, under fruktansvärda förhållanden.

Det är så sorgligt att se hur det raseras och försämras och jag blir rädd och väldigt ledsen. För själva sjuksköterskeyrket är fantastiskt på många sätt och jag är i grund och botten en mycket stolt ”syrra”.

Puss och Hej!

56,1