För själen min

Jag kliver in,

passerar denna väderbitna och vackra grind

och får en sån skön ro i både kropp och knopp.

Platsen, är vårt alldeles egna torp

vår idyll

vår plats på jorden.

Jag blickar nedåt den lilla grusvägen vi just passerat…

lyssnar till den magiska tystnaden

innan jag kliver in och möts av den lite råa kylan

i ett torp

som stått tomt en vecka eller två.

Funderar om vi kanske denna gången får besök av skogens konung

eller kanske några andra spännande gäster…

Våra välpackade kameraväskor står som alltid redo,

redo för att snabbt komma till användning.

Tystnaden som dominerar vår vackra omgivande natur

fylls då och då av skönsjungande fåglar,

och märkliga dovt smattrande ljud,

likt regndroppar som faller på löven…

Det kan ta ett tag att lokalisera det märkliga ljudet…

ljudet som kommer från de snabba små nötväckorna

som far upp och ner på trädens barkklädda stammar.

Bredvid det privata utrymmet, vårt lilla röda uthus

dit vi går

när det känns nödvändigt 😉

Där står stora välväxta ålderdomliga träd.

Blickar du in bland trädens grenar

kan du ha turen att se några av dom vackra små gästerna

som står för musiken ❤

När vi är vid torpet

tar vi oss alltid tid,

tid att stanna upp

och njuta av det vi ser

det vi hör

och inte hör, tystnaden.

En kopp kaffe på den något ostadiga,

något lutande lilla bänken

smakar alltid så där extra gott,

så där extra lyxigt ❤

Bänken

placerad vid kanten av ”vår skog”

och alldeles utanför vår välkomnande lilla torpetdörr

är en plats vi ofta befinner oss på.

Med koppen på sned

och med kameran redo

fångar vi nuet.

Det händer nästan alltid

att när vi suttit en stund

på den något ostadiga lilla bänken

så dyker dom upp

dom nyfikna små fåglarna.

Till en början hör vi oftast bara deras sång…

Men sakteliga närmar dom sig

för att snart bli synliga

bland trädens grenar.

Nyfikna blickar gör att vi känner oss iakttagna.

Sakta och varsamt riktar vi våra objektiv

försöker få en vacker bild

att spara i våra minnen.

Även om vi tränat upp våra ”fotoögon”

för de där små tingen,

de små ögonblicken…

missar vi många tillfällen.

Vad denna söta lilla talgoxe ser

blev jag varse om…

när jag gick igenom mina bilder på datorn.

För jag såg det inte då

men jag ser det nu 😉

”Dagens lunch” som snart har sett sina sista ljusstrålar…

På vår tomt står en gammal slipsten lutad mot en vägg.

Där mötte jag denna lilla nötväcka som vid varje besök till ”lunchhuset”

liksom mellanlandade på slipstenens väderbitna och välanvända handtag.

Slängde en och annan misstänksam och nyfiken blick

där jag satt, förflyttad från den något ostadiga bänken

till den nybyggda vedbon.

Nötväckan, en snabb och spännande liten fågel

med sin svarta ögonbindel.

Påminner mig faktiskt om en känd figur… 😉

Torpet

vår idyll

vår plats på jorden.

Platsen

där jag laddar

chillar

och bara är ❤

Utan krav…