Jag kliver in,
passerar denna väderbitna och vackra grind
och får en sån skön ro i både kropp och knopp.
Platsen, är vårt alldeles egna torp
vår idyll
vår plats på jorden.
Jag blickar nedåt den lilla grusvägen vi just passerat…
lyssnar till den magiska tystnaden
innan jag kliver in och möts av den lite råa kylan
i ett torp
som stått tomt en vecka eller två.
Funderar om vi kanske denna gången får besök av skogens konung
eller kanske några andra spännande gäster…
Våra välpackade kameraväskor står som alltid redo,
redo för att snabbt komma till användning.
Tystnaden som dominerar vår vackra omgivande natur
fylls då och då av skönsjungande fåglar,
och märkliga dovt smattrande ljud,
likt regndroppar som faller på löven…
Det kan ta ett tag att lokalisera det märkliga ljudet…
ljudet som kommer från de snabba små nötväckorna
som far upp och ner på trädens barkklädda stammar.
Bredvid det privata utrymmet, vårt lilla röda uthus
dit vi går
när det känns nödvändigt 😉
Där står stora välväxta ålderdomliga träd.
Blickar du in bland trädens grenar
kan du ha turen att se några av dom vackra små gästerna
som står för musiken ❤
När vi är vid torpet
tar vi oss alltid tid,
tid att stanna upp
och njuta av det vi ser
det vi hör
och inte hör, tystnaden.
En kopp kaffe på den något ostadiga,
något lutande lilla bänken
smakar alltid så där extra gott,
så där extra lyxigt ❤
Bänken
placerad vid kanten av ”vår skog”
och alldeles utanför vår välkomnande lilla torpetdörr
är en plats vi ofta befinner oss på.
Med koppen på sned
och med kameran redo
fångar vi nuet.
Det händer nästan alltid
att när vi suttit en stund
på den något ostadiga lilla bänken
så dyker dom upp
dom nyfikna små fåglarna.
Till en början hör vi oftast bara deras sång…
Men sakteliga närmar dom sig
för att snart bli synliga
bland trädens grenar.
Nyfikna blickar gör att vi känner oss iakttagna.
Sakta och varsamt riktar vi våra objektiv
försöker få en vacker bild
att spara i våra minnen.
Även om vi tränat upp våra ”fotoögon”
för de där små tingen,
de små ögonblicken…
missar vi många tillfällen.
Vad denna söta lilla talgoxe ser
blev jag varse om…
när jag gick igenom mina bilder på datorn.
För jag såg det inte då
men jag ser det nu 😉
”Dagens lunch” som snart har sett sina sista ljusstrålar…
På vår tomt står en gammal slipsten lutad mot en vägg.
Där mötte jag denna lilla nötväcka som vid varje besök till ”lunchhuset”
liksom mellanlandade på slipstenens väderbitna och välanvända handtag.
Slängde en och annan misstänksam och nyfiken blick
där jag satt, förflyttad från den något ostadiga bänken
till den nybyggda vedbon.
Nötväckan, en snabb och spännande liten fågel
med sin svarta ögonbindel.
Påminner mig faktiskt om en känd figur… 😉
Torpet
vår idyll
vår plats på jorden.
Platsen
där jag laddar
chillar
och bara är ❤
Utan krav…
Nattsyrransphoto 