När den lilla plutten plötsligt känns så stor…

Den här lilla myskillen som på fotot vilar så skönt med kepan på sned har nu klarat av grundskolan och till hösten tar han klivet in på gymnasiet.

Den här lilla myskillen samlade som liten, på sig ett gediget ordförråd genom att lagra och lyssna och under en lång tid använda sitt eget språk… ända till den dag då han bestämde sig för att börja prata… sen dess har han pratat nästan oavbrutet 😉

Den här lilla myskillen som på sin allra första skoldag, prompt skulle ha cowboyhatten på, har alltid gått sin egen väg och kommer så att göra hela livet. Och det är jag stolt över.

Den här lilla killen har passerat mamma i m.ö.h för länge sen och är nu en lång och ståtlig, väldigt snygg och stilig kille som för alltid kommer att vara mammas myskille <3. Jag är oerhört stolt över vad han åstadkommit och jag kommer att stötta denna myskille allt vad jag kan under hela livet. 

Vi börjar redan nästa vecka då vi ska plugga lite extra och till hösten när gymnasiet står på schemat kommer jag att vara med så gott jag kan. Dock är jag ingen kung på bilar, lastbilar och andra stora fordon. Vet hur och var man fyller på bensin och spolarvätska… men där stannar mina djupare kunskaper kring våra fordon 😉 Men det finns säkert annat jag kan hjälpa till med och då ska jag finnas där.

Idag kom så stunden då våra barn och ungdomar fick tacka för sig och nu kan se fram emot lite längre ledighet. Avslutningsceremonin på sonens skola var en fin upplevelse och på himlen sken en vackert värmande sol. Rektorernas sommartal var en fröjd att lyssna på, särskilt Mats tal där han liknade elevernas skolgång med ett fotbollslag, där rektorn Mats agerat förbundskapten och vi föräldrar klarat backlinjen. Passande just idag när vi befinner oss i en enda stor fotbollshysteri. Stipendier delades ut och vi fick under knappa timmen njuta av vacker sång och musik. På bilden syns träningsskolan som var med och sjöng/tecknade den vackra sången ”För att du finns” – av Sonja Aldén.

Tillbaka in i klassrummet var det slutligen dags för en frökenkram och betygsutdelning. Vi föräldrar fick på nåder följa med in (inte jättepoppis bland våra unga, men fröken uppskattade sällskapet 😉 ). Och så många minnen som kommer tillbaka…

En sån här dag, när det trygga på något sätt tar slut, när man ska ta farväl av kompisar och lärare… En sån här dag kan vara både glädje och sorg, för en del kanske en stor lättnad… Jag kommer ihåg känslan av mina egna skolavslutningar och en del har fastnat lite hårdare i minnet, en del har fallit i glömska. 

För sonen väntar en tidig återträff ;)… för redan nu ikväll ordnas det middag och dans för alla nior och skolans lärare/personal. Vi föräldrar släpper av barnen på skolan och sen tar busschauffören med alla till hemlig plats. En väldigt positiv tillställning som även min äldsta son fick vara med på när han slutade nian. Annars är det nog lätt hänt att det ska partas och firas på egen hand vilket inte alltid är så jättelyckat… (jag har också varit ung, f-låt… yngre ;)…)

Om tre år kommer denna myskille vara en nybakad student och efter det blir det inga mer skolavslutningar för min del… Jo, så klart… förhoppningsvis kommer det väl barnbarn 🙂 🙂 som jag ska hålla i handen men redan i januari 2017 tar dottern examen från högskolan <3. Det ska också firas 🙂

Må så gott alla ni fina vänner. Nu ska jag minnas tillbaka och kanske fälla en tår, till tonerna av ljuv sommarmusik på Spotify ❤

TORSDAGSTEMA – I LIKE