Det är nåt visst…

121

Jo visst är det så… Det är nåt visst med speglingar. Speglingar i vatten kan vara spännande och kreativa och många gånger behöver man inte göra så mycket själv om man inte har lust förstås… Vattnets rörelser skapar sina egna mönster. Den här bilden fotade jag i söndags under vår utflykt till Hällefors. På dom allra flesta platserna låg vattnet väl dolt under is men vi hittade ett ställe där isen öppnat sig och plockade fram dom vackraste speglingarna. DET gillar jag 🙂

I LIKE – TORSDAGSTEMA

PS. Jag har dragit lite i kontraster, ljus och färg och lagt på en ram i Photoshop. 

CANON EOS 7D MARK II, Canon EF 100-400/4,5-5,6L IS USM, f/8, 1/100 sek, ISO – 400.

En helg fylld av intryck

112

Efter en hektisk och proppfylld vecka landade vi kl. 09.20 i lördags morse, i en skön fåtölj, i en skön atmosfär på ACC för att påbörja den efterlängtade Naturfotodagen. Och som tidigare år blev man inte besviken. Nej, långt därifrån… Fantastiska bilder och föredrag avlöste varandra och precis som dom tidigare åren så bar vi en kasse med oss hem med nyinköpta alster. I år blev det ett par böcker och några nya trasor. Inga trasor att bära på kroppen dock, men väl att ha i väskan, redo att torka objektivet med 🙂 

Efter en sån här heldag är man rätt mör frampå tidig aftontimma så det blev en tidig nattning för min del. Att det blev lite tidigare än vanligt en lördagskväll berodde dock på vår inplanerade söndag…

119

Klockan 04:30 påkallade väckningssignalen uppmärksamhet för första gången, men eftersom jag alltid ställer väckningen med en ”slumra-en-stund” -marginal så klev jag inte upp direkt i denna helt galna morgontimma. Men det dröjde inte länge förrän vi satt färdiga i bilen, redo att bege oss av mot Hällefors och Knuthöjdsmossen. Nu vet vi så klart att det fortfarande är vinter och att frånvaron av den vackra smålommen gäller ett tag till… Men vi hade ett annat ärende till trakten och då ville vi så klart se och uppleva denna vackra plats i vinterskrud. För det måste jag säga, att det är stor skillnad på hur vintrigt vi har det här i stan mot vad det var där. I Västerås är det så gott som enbart barmark. 

Även om Smålommen inte kommit till Knuthöjdsmossen så möttes vi ändå av fågelkvitter och toner av (vad vi tror…) orrarnas spel. Nu dränktes tyvärr många fågelkvitter av envist skällande hundar som hördes vida omkring, vilket jag inte uppskattar… men detta till trots kunde vi halvt stelfrusna ta oss runt i detta vinterlandskap och njuta av dess vackra natur och plocka fram bilderna i huvudet av hur det såg ut för nästan ett år sedan när vi var där för första gången.

120

158

Samma plats, samma träd. Fotad en frostig, kylig majmorgon 2015.

118

Strax bredvid Knuthöjdsmossen hittade vi lite öppet vatten, där vi så klart parkerade oss för en stunds fotografering.

117

115

Vad jag inte räknade med att möta denna fantastiska morgon, på denna fantastiska plats… var sjöodjuret…

116

När jag stod där bredvid vattnet, fullt fokuserad på att hitta det där perfekta fotoutsnittet så dök han upp!!! Besten, odjuret, varelsen… Han låg där i vattnet och stirrade på mig för att i nästa sekund sjunka ner under vattenytan. Hualigen… 😉

Nu hade vår inplanerade söndag ett mål… Vi ville kika på ett torp. Vi har liksom en liten torpdröm. Och efter lite kringåkande fann vi vägen som inte riktigt kändes lämplig att ta sig fram per bil denna vintermorgon, så efter att ha parkerat bilen bredvid vägen tog vi oss fram till fots och vi möttes av nästa upplevelse…

109

110

Vi var inte först!!! Tror kanske inte att den första gästen var spekulant på torpet men väl en besökare i trakten… Jag har låtit mina tassbilder gå runt på en sida på fb, Djurens Spår, för att få veta vem som hann före… Och diskussionerna har varit många och jag måste säga att jag blir mäkta imponerad av allas kunskap. Nu verkar det som att spåren tillhör en stor och mäktig varg!!!! Och plötsligt kände jag en skräckblandad förtjusning över hur jag ska tolka hela situationen. Men håll med om att det känns coolt. Kanske var det vi som skrämde bort vargen där vi klampade fram på den oplogade skogsvägen. Och vem vet… kanske stod han där bakom ett träd och spanade in oss där vi mätte spårstorlek och gnuggade våra geniknölar 😉

Nå väl… torpet då… 

114

Som en dröm… Nu vill jag inte lägga ut mer bilder på torpet eftersom det inte är klart än hur det blir men om allt klaffar så kanske, kanske får vi en härlig vårdag sitta där på farstutrappan och njuta av kaffe och vargbesök :). MEN det är långt ifrån spikat. Mest en dröm. Och blir inte detta av så dyker det troligen upp fler tillfällen. Det är mycket som ska stämma.

På vägen hem, som blev en annan väg än på morgonen, så passade vi på att titta på andra torpalternativ och medans vi ändå var på rullning så gjorde vi ett sista stopp vid Sågdammen i Skultuna för att se om bävern var på besök. Nu syntes han inte till direkt och efter att ha suttit och blivit varm i bilen frös jag som en tok när jag gick där i den råa kalla blåsten så njutningen var som bortblåst. Innan vi bestämde oss för att åka hem såg vi dock en liten filur väääldigt långt borta…

113

En liten filur som ena stunden dök ner i vattnet för att i nästa sekund sitta där på isen. Nu vet vi att livet lever i Sågdammen så en lite mer behagligare dag längre fram gör vi nya besök. Det här var min helg 🙂

HELGBILDEN

THROUGH MY LENS

IMAGE-IN-ING

OUR WORLD TUESDAY