När jag är ute och fotar i naturen experimenterar jag ofta med olika inställningar. Jag försöker använda manuella inställningar så gott det går. Inte för att vara cool utan för att lära mig kameran och hur allt funkar. Men att bara köra manuellt kan vara väldans svårt.
Som här till exempel… Står ute på Ängsö och fotar vårens ankomst (i fjol). Motiven är dom spirande små skira blommorna i gräset, fåglarna ute i sundet och annat på marknivå. När det sen plötsligt dyker upp något lite högre upp, ja, typ på himlen, så riktar jag förstås kameran dit och det är just då det inte blir så enkelt med manuella inställningar. För jag har ställt in värden som matchar den lite mer mörka tillvaron som råder på marken under träden och i det mörka sundet. När jag efter mina avtryck sen tittar tillbaka i kameran så ser jag bara vitt och några svaga gråsvarta fläckar på skärmen. Ja, det är inte riktigt det jag hade tänkt mig i fotoögonblicket förstås. Men varför spara bilden då?
Jo, för trots helt fel inställningar så gillade jag det jag såg. Det blev något spännande minimalistiskt. Så varför inte… Ska jag köra automatiskt då? Ja, det kanske är läge för det… Åtminstone när man befinner sig i de fotostunder där det helst inte ska gå fel. När situationen är lite sårbar. De inställningar jag då pratar om är ISO och vitbalans. Övriga inställningar vill jag helst inte köra automatiskt.
Det är inte bara objektets placering som är avgörande. Solen har ju också betydelse. Skiftar det ofta mellan mulet och solsken till exempel, så kan det vara lite knepigt med manuella inställningar. Men varför inte ge sig själv lite utmaningar?. Det är ju trots allt i lärande syfte. Så vi får se… Jag är fortfarande i lärande process och kommer så vara för all framtid för man blir aldrig fullärd.
