Flåsande män i nacken…

Tidig morgon

en dag i början på oktober.

Höstens andra månad

andas mer riktig höst,

med kyla och dimma,

magiska vyer…

precis som det ska vara

i vårt vackra land ❤

Klockan var ställd tidigt

ja, faktiskt okristligt tidigt.

Nattens vakande

i väntan på tonårig son

fick mig dock inte upp

från den goa uppvärmda,

makalöst sköna kudden 😉

i tid…

Tid för att hinna före solen…

Men vi kom iväg

alldeles lagom tidigt.

På vägen möttes vi av

den ljuvaste sol

som kämpade

för att ta sig igenom

den tjocka oktoberdimman.

Väl framme

stannade vi lite före det tänkta stoppet.

Ville ju inte missa

havet av fåglar

redo och laddade för dagens avfärd.

Lagom osmidiga

osnabba

och otaktiska

som vi nog är 😉

fick vi trots allt vara med

och närvara

vid deras avfärd.

Kanske sanningen egentligen är

att dom blev skrämda

av vår framfart, 

av min besvikelse…

och färden fick tidigareläggas

pga oss…

Besvikelse, frustration

och ledsamhet

över mitt

värdefulla objektiv

som inte fungerar

som det ska.

Men jag är envis…

och jag fick till det skapligt ändå…

Lagom skapligt till att fånga skönheterna på bild.

Lagom skapligt för att sen, väl hemma,

njuta av och beundra

och tänka

att trots kaoset av fåglar

finns där säkert

ett organiserat kaos

en viss ordning…

Det är vad jag tror.

Är långt ifrån någon expert eller fågelskådare

eller nörd… (fast jo… lite nördig är jag allt 😉 )

En annan nörd var nog mannen jag hade i nacken…

Efter att ha klarat av

försiktiga steg

på den något frostiga och hala spången

kom jag fram till den lilla bron.

Bron över det nu låga vattnet

som denna tidiga morgon

var täckt av dimma.

Jag riktade min blick till vänster,

såg bilden jag så väl ville skapa.

Lade ner mitt objektiv på det kylslagna räcket

då jag plötsligt kände gunget…

och flåset i nacken…

gick verkligen inte att fokusera.

Reste mig upp

från min böjda position.

Såg till min förvåning en okänd man

på min högra sida

med kikaren framför näsan

fullkomligt inne i sitt jagande,

säkert rädd

att missa

den där ovanliga, sällsynta pippin

han säkert trodde

var mitt fokus 🙂 🙂

OM han bara visste!!

Denna fantastiska oktobermorgon ❤

Ville bara

få njuta av naturens skönheter.

Kanske ha turen att få möta

den vackra lilla skäggmesen

eller se havsörnen segla förbi

i jakt på lite frukost ;).

Eller helt enkelt bara

njuta av stunden

i vår natur

i den ännu så varma oktobersolen.

Den vackra naturen

som ännu skiftar i palettens allra ljuvligaste färger.

❤

Naturen

där morgonens första måltid

smakade så där extra gott

där vi satt

uppe på Kvarnberget,

dit vi styrde våra steg.

Bort från flåsande män

med kikare

som säkert kan ge oss information

om sällsynta varelser

på någon annan planet…

Bort från

trängsel och oönskad närkontakt.

Berget

där utsikten är bedårande.

Där man stundtals har möjligheten

att alldeles allena

kunna njuta

och ta in

av det som är

just där och då.

Berget, utsikten

ljudet…

Ljudet av språkande fåglar

likt en konferens,

ett möte

kanske bokad för att planera

den kommande färden.

Konferensen, dit vi kunde skåda

en strid ström

av anländande deltagare.

Berget

där färgerna sprakar i träden

som då och då besöks

av små nätta gäster.

Är kass på vad jag ser 😉

Men tycker dom är vansinnigt söta.

Och en utmaning att fota.

Vet dock att vår allra minsta lilla skönhet,

den lilla Kungsfågeln

nyfiket närmade sig

där vi satt och njöt av vår medhavda frulle.

Och jag lyckades få den på bild ❤

Kungsfågeln, den snabba lilla rackaren

som envist far fram och tillbaka,

men lika envis är jag

så jag kommer att fortsätta…

Fortsätta min jakt på den där bilden

där även jag är nöjd.

Det är där en del av tjusningen sitter.

En annan tjusning är där man lyckas

få 2 i en…

För inte såg väl jag

min lilla favorit

komma farande 

likt en raket

och jag blir så glad

och ser en viss humor i bilden, ❤

Tjusningen,

en stor del i mitt fotande

att komma hem

plocka fram bilderna på datorn

och se nåt man inte såg

i det ögonblicket

jag hade mitt finger

på avtryckaren ❤

Jag vill fånga det sista

innan löven faller…

Jag vill fånga det vackra,

medans jag kan ❤

Och det vackra

det jag hoppades på…

Blev vårat möte

efter att ha spenderat

timmar och timmar

på det ljuva berget

på den kala stenhällen

i ljuvaste oktobersol.

Plötsligt var dom bara där…

Spatserandes fram och tillbaka på den kylslagna spången ❤

Glädjeruset kändes i hela kroppen…

Kollade inställningarna, gick ner på huk

fokuserade på dom ljuvliga skäggmesarna 🙂

Det var då dom kom…

gänget!

Hann inte ta någon bild

hörde bara rösten

-Har ni sett nått?

-Öh, ja skäggmesar. Dom är framför er…

-Bettan! Ta fram kikaren, hördes en manlig röst i det stora sällskapet.

Kikaren, tänkte jag…

Dom är ju mitt framför er, typ 5 meter.

Det enda vi sen såg under 10 minuter var ryggarna på det stora gänget

som sen knatade vidare

och skäggmesarna var väck…

Lagom glad kände jag mig just då

tacksam att ändå fått möta

en oktoberpigg fjäril…

och rovfåglar i skyn.

Envis som jag är

gjorde jag dock klart för kära sambon

att jag 

tänker minsann inte

åka hem innan jag fått möta

dom spatserande skäggmesarna igen…

om det så skulle bli hela dagen.

SÅ plötsligt var dom där igen ❤

och jag hann ta några bilder 🙂 🙂

Dom var visserligen inte så intresserade av posering

mest på PW och pickande av något ätbart 😉

Men jag fick med 

några fina minnen hem

och det är guld värt.

Och guld värt är det

att njuta av naturen

den friska höstluften

stanna timtals på berget

tills rumpan nästan fastnat

och den trötta getingen spatserade på mitt objektiv…

Det var då jag gav upp 😉

For upp snabbare än blixten

och fokuserade på 

att fånga 

det vackraste

vackra

<3.

Efter 6 timmar

och fina minnen

sa vi Hej då

till fina Hjälstaviken…

och

På återseende

för så snart vi kan

är vi tillbaka,

kära sambon och jag ❤

Förhoppningsvis 

utan flåsande ”främmande” män i nacken 😉