Sjuksköterskebrist…

eller som jag läste på någon sida… 

Det är inte brist på sjuksköterskor, det är brist på bra arbetsgivare!

Vi har utbildats och valt att arbeta som sjuksköterskor av en anledning,

för att vi vill och känner för detta oerhört värdefulla yrke. För att vi trivs och är stolta över det vi gör. Men vi har inte valt att alltid få stå tillbaka lönemässigt. Så många gånger man har känt att just vårdyrken, där vi tar hand om människor, liv och död, sorg och glädje… Det är inte, eller… det känns inte, tillräckligt betydelsefullt när lönekuvertet kommer. Nu är inte lönen allt, det vill jag vara tydlig med att säga. Men vi vill känna oss värdefulla för det vi gör och lönen är en del av det.

Nej, nu är det slut med den där ”kall-andan a’la Nightingale”. Det är inte ett kall att vara sjuksköterska, det är något vi valt precis som alla andra yrken.

Hur ska jag kunna motivera våra unga till att utbilda sig till att arbeta inom vården??  Hur ska jag kunna locka våra unga till att söka till just min arbetsplats?? Min arbetsplats jag väljer att lämna…

Jag bara undrar…

Jag har arbetat inom vården sedan februari 1985. Jag har jobbat som sjuksköterska sedan juni 1990. Jag är stolt över mitt yrke, mina fantastiska kollegor och arbetskamrater. Jag är stolt över de tacksamma orden, den tacksamma blicken när jag funnits vid någons sida, patient, anhörig, kollega…

Men jag är inte stolt över min arbetsmiljö, över den rådande tillvaron vi har.

Jag mår fruktansvärt dåligt över att vareviga dag med tunga steg lämna kollegan/kollegorna som ska ta över det jag inte hunnit med att göra. Jag mår fruktansvärt dåligt av att gå hem och känna en tung otillfredsställelse, otillräcklighet, sorgesenhet, frustration…

att jag inte hunnit med att göra ett bra jobb…

att jag inte tog mig den där extra minuten för att lyssna på den smärtfyllda, ångestfulla patienten som sökte en hand till tröst…

Jag mår dåligt av den inre känslan jag dagligen har inombords… Känslan när jag för dagen går hem, efter ännu fler övertidstimmar och just då…känner en stor lättnad. Lättnad över att slippa vara kvar… i den kaotiska tillvaron vi så många har…

Så många gånger vi försöker slå knut på oss själva för att hinna med…

Så många gånger vi tar en fika på språng eller framför datorn under tiden vi försöker hinna med att dokumentera… En fika som vi nog ändå, allt för ofta får hoppa över.

Och när hade jag lunchrast senast?? Kan inte komma ihåg. Det blir en halvljummen uppvärmd matlåda framför datorn för att under tiden jag äter så kanske jag kan hinna med att ringa ett samtal eller återigen försöka dokumentera det vi ändå är skyldiga att göra, men som många gånger blir bristfällig… för tiden räcker inte till.

Nej, jag kan absolut inte vara med och garantera någon säker vård för mina patienter som det ser ut nu. Och Ja, jag förstår den frustrerande anhörig jag många gånger får stå framför och ta emot väldigt otrevliga ord ifrån… Men jag är inte värd detta. 

Vi gör verkligen allt vi kan. Vi vänder oss själva ut och in och våra övertidstimmar ökas på i rasande takt, TROTS att den högst ansvariga chefen tydligt upplyser om att övertidstimmar… DET finns inte, det godkänns inte… MEN vem ska göra jobbet?

Läser dagligen i våra tidningar om bristen på personal i vården och NEJ, jag är inte förvånad. Brist på sjuksköterskor har vi inte, men för att skydda sig själv så söker man annat jobb, utan ansvar över liv och död, under fruktansvärda förhållanden.

Det är så sorgligt att se hur det raseras och försämras och jag blir rädd och väldigt ledsen. För själva sjuksköterskeyrket är fantastiskt på många sätt och jag är i grund och botten en mycket stolt ”syrra”.

Puss och Hej!