England – första mötet, del 1

Så kom dagen, dagen jag sett fram emot, som jag våndats för, som jag längtat efter, som gett mig miljoner fjärilar i magen och hjärtklappningsbesvär….. Dagen då jag skulle få möta mina svärföräldrar och svåger med familj….. I mitt huvud hade ”repeatknappen” gått varm, nästintill blivit överhettad av alla engelska fraser, av tankar hur man säger si, hur man svarar så…. 

Tro nu inte att jag är totalt asocial och rädd för nya människor…. Inte alls. Det är ju en del av mitt jobb. Mest var det språket jag oroade mig för och förväntningarna jag hade på mig själv. För någon annan låter säkert det här urlöjligt men för mig och hur jag är skapt var detta på blodigt allvar (men självklart med viss humor = överlevnadstaktik)….

Flygresan var lugn, åtminstone för alla passagerare. Mindre lugn var den inombords, inuti mig… MEN!! Som tur är så har jag någon inbyggd sovknapp som gör att så fort jag slår ner ändalyktan i något fordon så kommer tröttheten och jag somnar… Skittråkigt för min respartner, desto skönare för mig ;), SÅ, jag sov mig igenom en del av flygresan.

Tacksam att vara framme och på säker mark i Manchester hämtade vi vår hyrbil och vi (läs; sambo) styrde bilen mot vår slutdestination, Lincoln. VÄLDIGT mycket tacksam var jag av att slippa köra. Dom kör ju för fasen på fel sida av vägen så jag hade fullt upp med att ducka och hålla i mig för att inte krocka… (Nja – aningens överdrivet kanske…) så det var väl därför jag inte somnade trots min inbyggda sovknapp.

Jag har ju besökt detta landet flera gånger tidigare men då bara upplevt storstadspulsen och turistattraktionerna i London. Detta var något annat.

Vi åkte genom magiska vackra landskap. Landskap jag bara sett på TV-serier….. typ Hem till gården och Tillbaka till Aidensfiled som visas på TV4 den tiden på dagen när alla ni ”9-5” jobbar och ”vi andra” är hemma och ugglar framför TV´n ;). Landskap i oändliga vidder och gröna nyanser. Landskap, en del alldeles ödsliga, en del med tvåbenta och/eller fyrbenta vandrare.

Vi åkte på slingriga vägar, The Snake Pass (läs mer här), vägar som ledde oss fram till första delmålet för dagen. Eller förresten, var det andra delmålet…. första var väl ändå att landa på fast mark…

Vi åkte genom städer och byar, hus och gårdar. Och trots att jag var så nervös att jag stundtals nästan var okontaktbar så kunde jag njuta av allt vi såg.

Vi stannade och vandrade vid denna enorma anläggning, Derwent Dam (läs mer här)  Vacker, stor och spännande. Solen värmde och besöket avslutades med smarrig mjukglass innan vi styrde bilen mot slutdestination, Lincoln och första mötet med dessa två fantastiska människor, Judy and Dave.

Och som ni säkert ser här ovan så är det inte bara två helt fantastiska människor jag mött, jag fick äran att se och vara i deras otroligt vackra trädgård med vackraste blommor i en kaskad av färger. Spännande växter som lyste av välmående och omsorg. Längst ned i trädgården finns 2 växthus och vad dom innehåller ska ni få se i ett eget inlägg 😉

Japp, och hur blev det nu med språket som jag oroat mig för, fasats och våndats…. Katastrof!!!! Visst….. Jag förstår en hel del OM dom inte pratar för fort och säkert gör jag mig lite förstådd men för fasiken… Tecken funkar också!! och innan jag är pensionär ska jag nog ha lärt mig lite mer och vant mig vid en annan dialekt än den skolengelska jag lärde mig i början på 80-talet…

När första dygnets timmar var förbi, med huvudet fyllt av intryck och upplevelser, med hjärtat helt slut av alla frivolter… så somnade jag ovaggad på kudden, spänd på vad nästa dag skulle erbjuda…..

Och fortsättning följer….. i ett annat inlägg;)

tjopp tjopp