Stolt syrra trots allt…

321

Känner hur sekunderna springer ifrån mig… Borde nog äta lite innan passet börjar. Tillföra kroppen den bensin som behövs för att orka springa i korridoren och få en hjärna som fungerar till 100% i 10 timmar. Eller blir det ännu ett pass där maten får följa med mig hem, igen??

Ska nog tömma blåsan ordentligt innan jag går…. Borde sitta extra länge för att tömma helt och hållet… men sitter länge gör jag inte alls, för stressen har börjat gnaga inuti mig…. Måste nog gå tidigare till jobbet, idag också. Har nog mycket att läsa på och det kan ju börja med kaos, igen…. Tittar i väskan. Har jag allt med mig för att klara ännu ett 10-timmars arbetspass?? Ser att det viktigaste nog är med. Glasögonen, nycklarna och kortet. Kortet, ett måste för att komma in genom dörrarna. Kanske ska jag slänga med en frukt? Kanske hinner jag äta den när jag skriver in en patient eller under tiden som jag tvingar mig själv att ta en kisspaus. Eller.. förresten… blir det någon minut över för att kissa den här natten??

Framme på jobbet. Kvällspasset går hem och vi tar över. Nattens timmar tar över. Natten då alla sover och lugnet råder. Eller…. hur var det nu??

Dom obligatoriska nattrutinerna tränger på i mitt medvetande. Bäst att klara av dom direkt, för vem vet hur resten av natten blir.

Fyller på och städar av våra läkemedelsvagnar. Spritar och städar toaletter och sköljar. Fyller på och färdigställer våra stickvagnar inför morgonens provtagning. Ska precis kontrollera och förbereda nattens antibiotika då Agda på sal 10 ringer… Hon har ångest och smärta. Gör mitt bästa att lindra med min närvaro, mitt yttre lugn och det ordinerade läkemedlet jag har att tillgå. Hon håller krampaktigt min hand. Vill inte släppa, hon ber mig sitta ner och hålla henne sällskap. Det larmar på en annan sal…. Bo på sal 5 behöver hjälp på toa. Jag hör samtidigt hur Vera på 12:an är uppgiven och ropar efter sin avlidna make. Sixten på sal 2 skriker av smärta. Måste skynda mig med Bo för det gör ont att höra dom smärtsamma skriken. Skulle behöva prioritera med risk att Bo inte hinner till toa eller rent av går upp på egen hand och trillar i golvet…. Hör dörren öppnas. Koordinatorn kommer med lappar…. 2 nya patienter ska skrivas in. Den ena kräks och har svåra buksmärtor den andra ska förberedas för operation. Röntgen ringer… Gustav på sal 8 ska komma ner nu. Hur var det nu?? Står han på benen? Klarar jag honom själv? Kollegan har fullt upp med kontroller på en dålig patient. Måste fixa det här på egen hand. Just ja… vi kan ju ringa efter hjälp från grannavdelningen… Men röntgenpersonalen väntar, vill inte fördröja ännu längre. Och expeditionen ligger en bit bort och…..

Timmarna går, det blir morgon…. Tankarna far fram och tillbaka. Hjärnan känns som bomull eller mer exakt… som seg chokladkola….

Om vi ska hinna klart med morgonens arbete måste vi börja vid 5-tiden, konstaterar vi båda två. Vem ska vi börja med??? Vem vill vi väcka klockan 5 med att tända i taket, sticka i armen för att ta prover och eftersom dom ändå blir väckta så tar vi blodtryckskontrollerna och tempen och….

Oskar på 7:an larmar. Han kan inte andas… Det gör ont och ångesten tränger på. Telefonen ringer frenetisk på expedition. Den nya patienten ska köras ner till operation. Måste komma ihåg alla papper, checklistan, antibiotikan och helst också patienten själv. Och just ja…. Oskar på 7:an… Vem ser efter honom?? Ska vi be medpatienten hålla ett öga? eller… nej det är inte etiskt och absolut inte acceptabelt. Det är ju jag som är ansvarig. Men när jag går iväg då…. ??

Dagpersonalen börjar droppa in. Morgonens rutinuppgifter är långt ifrån klara och jag får ont i magen. Vad ska dom tycka om mig?? Och mitt inre är långt ifrån tillfreds men…

Arbetspasset är slut och jag försöker intala mig själv att det är okej att lämna över uppgifter och det är okej att gå hem. Men mitt inre känns stormigt…. Och hur var det nu?? Har jag dokumenterat allt? Var det någon som egentligen sov inatt? Ja kanske Ulla på sal 3 och hur var det med Kerstin på sal 1? Var jag in där någon mer gång än vid arbetspassets början? Tänk om hon inte lever?

Väl hemma igen efter 10 timmars nattpass på sjukhuset irrar jag runt i fortsatt stress. Stress över att inte somna tillräckligt fort. Måste få mina timmars sömn trots allt… Måste lägga mig och försöka sova så länge det bara går, för ännu en natt väntar. Jag hoppas på att inte vakna efter en timme och bli påmind om min oro och rädsla…. Rädsla att jag missat något, gjort något fel eller av min känsla av otillfredsställelse att inte räcka till… av min rädsla att jag glömt att dokumentera och rapportera något viktigt.

Det här är min vardag. Och ingen dag eller natt är den andra lik och en natt som denna är inte något ovanligt men heller inget som inträffar varje nattpass. Och hur det än är så är jag stolt över mitt yrke. Jag känner och vet att jag trots allt gör mitt bästa och många gånger får jag det bekräftat av mina patienter och medarbetare. Och säkert finns det någon som just nu tänker att.. men jobba på dagen då så ska du få se.. Och det har jag gjort i många år och gör ibland nu också men jag valde här att skriva om hur en helt vanlig natt kan se ut på jobbet.

Och för att nämna den lilla petitessen ”lön” så är våra löner ett skämt, ett hån mot oss som ansvarar för människors liv. Och faktum är att förr eller senare så hamnar många av oss som patienter inom sjukvården och alla vill vi väl bli väl omhändertagna och känna att vi är i trygga händer av kunnig och kompetent personal, men tanken gnager i mitt inre… media larmar att om lönen fortsätter vara hånfull och uppskattningen är lika med noll så finns det snart ingen sjukvårdspersonal att tillgå och vad gör vi då??

6 thoughts on “Stolt syrra trots allt…

  1. This is so well written Sussi, even if we can’t fully understand how it is in your world at work the way you describe it goes right into the heart and mind and makes us realise what a wonderful, valuable job you ”angels” do taking care of us when we’re poorly.
    This inlägg you have written should be in a newspaper for everybody to read….i believe we’ve all read stories like this but i’ve never seen one as well written and as descriptive as this!!
    I for one am extremely thankfull that we have all of you amazing people there 24/7 to take care of us in our hour of need.
    ❤ ❤ ❤

    Gilla

  2. Å herregud! Jag vet ju att det är lika illa på de andra klinikerna inom sjukvården i landet. Ändå blir jag så upprörd att läsa om hur ni har det, och känner igen känslan alltför väl att inte räcka till! Varför blir det allt sämre inom vården? Hur tänker politikerna? Hur länge ska vi orka? JA, lägg in detta inlägg i tidningarna! Det är inte klokt vilken arbetsmiljö vi har!!!

    Och hoppas allt är bra med dottern i Thailand 🙂
    Kram!

    Gilla

  3. När jag var mycket ung, trodde jag att jag ville vi sköterska. Jobbade på lasarettet i min lilla hemstad ett sommarlov. Sen ville jag inte bli sköterska! – Håller med gaszmo betr din berättelse. Jag blev yr i huvu´t av beskrivningen. Tänk att det pågår så mycket under nätterna på ett sjukhus!
    Full av beundran!

    Gilla

  4. Pust…jag blir helt svettig när jag läser dina rader…men så är det…en vanlig natt på hospitalet. Arbetssituationen är verkligen inte angenäm för tillfället och det enda positiva är en och annan positiv reaktion från någon patient. Vi fick till oss att den avdelning som jag arbetar på skulle läggas ner innan semesterperioden, men på något sätt ”lyckades” de få oss att överleva sommaren i o m att de ökade upp vårdplatserna…knappast positivt…nu kan de utnyttja oss över sommaren när många avdelningar stängs ner…sen efter sommaren får vi en spark i r*ven. Vad som kommer att hända därefter vet vi inte…finns knappast några tjänster att bli omplacerad till då det endast finns fast anställda kvar på sjukhuset…man kan ju inte putta bort någon. Och om det blir så att man får en annan plats, så blir det osannolikt en nattjänst och då tappar man många 1000-lappar på sin lön och man får arbeta med något som man inte själv har sökt till…helt enkelt var behovet finns…och det finns många sjukhus inom regionen…kanske man får börja att pendla.
    Men först ska vi försöka att få våran semester…vi har inte fått in några vikarier över sommaren, ja kanske någon enstaka…så vi får täcka upp för varandra under sommaren. Så att ha semester tillsammans med ens respektive blir knappt av…kanske en vecka. Tur att vi har bokat en resa tillsammans så att vi kan umgås några dagar (vi träffas inte så ofta under resterande året)…om jag får semestern den veckan beviljad :-/

    Få ändå passa på att önska dig en trevlig påskhelg…hemma eller på jobb 😉

    Gilla

  5. Jag blir ”stolt” över dig, även fast vi aldrig träffats. Och hoppas du får känna mindre stress, men jag vet ju hur det är/var för mig. /Anna inte längre ssk känns det som.. -typ: nee ordlös / var rädd om dig:)

    Gilla

  6. Sträck på dig ni/vi gör ett fantastiskt jobb men det är svårt att täcka till alla. Jobbar som uska och jag går med samma känslor maktlöshet ,otillräcklighet och det tjuter i huvet och i veckan av alla larmen.

    Visst vore det en dröm att få tid att sitta och verkligen hinna med att trösta och ge trygghet att kunna fokusera på bara en person i taget utan att tankarna vandrar iväg…..

    Ja vi gör ett sjuhelsikes jobb men det värderas tyvärr inte så högt ;(

    Gilla

Tack för att Du förgyller min dag.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s